Är fortfarande inte i skick att gå ut, men utskick kan jag utan problem ta emot. Som det här som kom idag, årets första present till mig (beställt efter alltför högklackat högtravande på nyårsafton…). Bättre jävla kuvert kan man nog inte få i brevlådan!
En hälvetes frihet, nästan i en violask!
Och kuvertet blir värsta väskan och vice versa!
Någorlunda fotogenique, tycker ni inte? 
Och hit kan man gå och man vill låta tårna sluta tåras!
Den här dagen började så här:
Helt knäppt. Eller snarare inte alls helt – hade ju förtusan hål! Gjorde att jag fick tänka om:
Hållbart mode är helt enkelt sådant utan hål. Nu vet ni det.
Jag har inget problem med folk som stöter på mig. Oftast går det att hantera.
Men när stöten kommer från en sån här…
…då vill man inte gärna agera stötfångare. Vilket jag, med typ livet som insats (fastän jag insåg det först efteråt), fick göra imorse. Den lilla dyrgripen ovan bestämde sig, ba’ helt utan förvarning, för att ge mig en både sprakande och het kyss.
Kärleksekvationen såg alltså ut så här:
+ 
El-akt hål som bjöd på ett hejdundrans fyrverkeri (något som fler fått anti-äran att uppleva).
Med en sådan nära-döden-upplevelse som grund, fick därför dagens outfit bli en betydligt beigare historia:
Enligt de holistiska gamla grekerna är helheten större än summan av delarna (ja, det är okej att läsa om den meningen ett par gånger) – att delarna liksom inte gör sig lika bra att beskrivas enskilt.
Hmm. Jag kan vara beredd att hålla med.
Dagens hål – en gång ett stycke tyg på ett par sletna gamla jeans – sitter nämligen på knät och är inte i sig någon särskild franscharmör. Ett stycke knäskål i ett stycke knähål blir helt enkelt ensamt inte mycket sexigare än så här:
Nej. Det är i sådana stunder man måste förlita sig till heeelheten:
Helhet, holism och trasiga jeans – klart ett grekAmen till det!
(Och om du undrar varför jag ser så sur ut, så beror det på att jag fortfarande mår typ så här. Och låter som jag gråter när jag pratar. Men jo tack, annars är det bra).
…engagerar jag mig i diskningar (måste ju ha skett någon?) av annat slag.
I snart ett år (vilket motsvarar ungefär 365*minst2 diskningar/dag = minst730 diskningar totalt) har jag, boyfriend och bestick varit förvisad till en sådan här:
Alltså – ett rymligt bestickställ från Åhléns som egentligen bara har ett enda fel – det är inte gjort för bestick.
Eller snarare, designern hade nog inte alla besticken i lådan. För det enda som ”bestickstället” egentligen är riktigt bra på är att (förvisso) stå där och be saker att sticka.
Ekvationen lyder ungefär: Per 4 stycken iställda bestick sticker minst 2 ut igen genom ett eller flera av de nedersta hålen.
Så på cirka ett år och minst730 diskningar med cirka 7 stycken bestick per diskning (färre till frukost, fler till middag) motsvarar det alltså totalt omkring 2 555 urstuckna bestick.
En gaffel är ingen gaffel. Men tvåtusenfemhundrafemtiofem stycken. Då kan man börja gaffla om saken.
Därför är det egentligen sjukt konstigt att jag inte långt tidigare bemödat mig att göra något åt saken.
Knivigare än så här var det ju liksom inte:
Alltså…
Där har vi (helgen till trots) vardagslycka med besked!
Tack Ingvar.
