Okej, dags att ta bladet från munnen: I’m in löööv!
Eller nja, nu överdrev jag kanske en aning. Men har åtminstone lyckats matcha löven på marken idag. Och typ bladen på denna där palmen till höger om mig. Som för övrigt är en helt lövely kontorslampa. Eh, icke att förväxla med kontor-slampa…
..och okej, typ där slutar jag prata tror jag.
Nja, livet är inte så banalt när allt kommer kring. Därav de omkring noll banalinläggen senaste veckan. Men den har i alla fall i vanlig ordning rymt en blandning av jobb, fest, inomhus och utomhus, och i ovanlighetens ordning – munktröjor av, eh, olika slag.
Och nu gör jag ett ryck: varsågod, en kavalkad av senaste dagarnas uttryck och intryck jag alltför länge gått och tryckt på…
Hej!
Och nej. Bara för att min blogg legat nere i typ fem dagar, betyder det inte att jag varit nere. Tvärtom. Har varit både uppe och ute (och inne?) en hel del. Och här är delar av den historien…
Jorå, uppåt fastän mycket pekat neråt. Men, det är väl som man säger (och som jag precis typ sa), historia. Att banalt går ner är ju, när allt kommer omkring, en rätt banal sak.
Å andra sidan – händer det igen i samma skala, kommer det garanterat vara fler än jag som får på pälsen….
Jag är lätt någon som skulle peka finger åt kylan, men har bestämt mig för att handskas med den så här:
Hellre love än lovika liksom.
Hur gör ni?
Den här helgen är troligen min största bedrift (” ”…) att jag lyckats pricka av det mesta i spritväg.
Det, och att jag lyckades pricka in nypremiären av fjolårets höstjacka alldeles perfekt till nylanseringen av ”nu är det höst. på riktigt.”.
Jo, den är sig på pricken lik, men inget som fläckar ner min image för det tycker jag. 
Söndag senkväll och jag känner mig faktiskt riktigt tillfreds, färgad av en helg som gått i vinets, sömnens, jobbets, fikandets och humorns tecken. Faktiskt inte alls med utrymme för så mycket grått och svart och baksida som klädseln vill påskina…
‘
Jag lovar, hur det än ser ut, är det något jag verkligen står för så är det att helgen inte var beige.
